Grymhetens Teater

Det var en vacker sommarmorgon, av det slag som gör att man är glad att vara vid liv. Och antagligen hade mannen varit gladare över att vara vid liv. Han var, faktiskt, död. Det hade varit svårt att vara mera död utan särskild utbildning.

"Jaha", sa sergeant Kolon (Ankh-Morporks stadsvakt, nattdetaljen) och rådfrågade sin anteckningsbok. "Så långt har vi dödsorsaken som a) blivit slagen med minst ett trubbigt föremål b) blivit strypt med en korvrad och c) blivit angripen av minst två djur med stora vassa tänder. Vad gör vi nu, Nobby?"

"Griper den misstänkte, schassen", sa furir Nobbs och gjorde en snitsig honnör.

"Den misstänkte, Nobby?"

"Han", sa Nobby och petade på liket med sin fot. "Jag tycker det verkar högst misstänkt, att vara död på det där viset. Han har druckit också. Vi skulle kunna gripa honom för att vara en död fridstörare."

Kolon kliade sig i huvudet. Att gripa liket erbjöd, givetvis, vissa fördelar. Men...

"Jag tror", sa han sakta, "att kapten Vimes vill att vi löser den här. Det är bäst att du tar med liket tillbaka till Vakthuset, Nobby."

"Och kan vi äta korvarna sen, schassen?", sa furir Nobbs.

Det var inte lätt att vara högste chef för polisen i Ankh-Morpork, störst av alla Skivvärldens städer.

Det fanns antagligen städer, grubblade kapten Vimes i sina dystrare stunder, där det inte fanns trollkarlar (som gjorde låsta-rummet-mysterier till vardagsmat) eller zombier (mordfall blev riktigt märkliga när offret kunde vara huvudvittne) och där man kunde räkna med att hundar inte gjorde något på nätterna och inte gick runt och småpratade med folk. Kapten Vimes trodde på logik, på samma sätt som en man i en öken tror på is – dvs, det var något han verkligen behövde, men det här var helt enkelt inte rätt värld för det. Bara en enda gång, tänkte han, vore det trevligt att lösa ett fall.

Han såg på det blåansiktade liket på britsen och kände en liten ilning av upphetsning. Det fanns ledtrådar. Han hade aldrig sett ordentliga ledtrådar förut.

"Kan inte ha varit en rånare, kapten", sa sergeant Kolon. "Hans fickor var fulla av pengar. Elva daler."

"Det kallar inte jag fulla", sa kapten Vimes.

"Det var i ettöringar, kapten. Jag är förvånad över att hans byxor höll. Och jag har listigt lagt märke till att han var underhållare, kapten. Han hade några kort i fickan, kapten. 'Kalle Slummer, underhållare för barn'."

"Jag antar att ingen har sett något?", sa Vimes.

"Tja, kapten", sa sergeant Kolon hjälpsamt, "jag sa åt unge konstapel Morot att hitta några vittnen."

"Du bad furir Morot att utreda ett mord? Helt ensam?", sa Vimes.

Sergeanten kliade sig i huvudet.

"Och då frågade han mig om jag kände någon som var mycket gammal och allvarligt sjuk."

Och på den magiska Skivvärlden, så finns det en som garanterat alltid bevittnar varje mord. Det är hans jobb.

Alla tyckte att konstapel Morot, Vaktens yngste medlem, verkade okomplicerad. Det var han också. Han var otroligt okomplicerad, men på samma vis som ett svärd är okomplicerat, eller ett bakhåll är okomplicerat. Han var också den kanske mest linjäre tänkaren i universums historia.

Han hade väntat vid en gammal mans sjuksäng. Den gamle hade tyckt om sällskapet. Och nu var det dags att ta fram sitt anteckningsblock.

"Jag vet att ni såg något, herrn", sa han. "Ni var där."

TJA, JO, sa Döden. DET MÅSTE JAG VARA, VET DU. MEN DETTA ÄR HÖGST OVANLIGT.

"Ni förstår, herrn", sa furir Morot, "om jag förstår lagen rätt, så är ni Hjälp Efter Händelsen. Eller möjligen Före Händelsen."

UNGE MAN, JAG ÄR HÄNDELSEN.

"Och jag är en lagens tjänare", sa furir Morot. "Lagen måste finnas, vet ni."

NI VILL ATT JAG SKA... ÖH... TJALLA PÅ NÅGON? SKVALLRA? SJUNGA UT? NEJ. INGEN DÖDADE HERR SLUMMER. JAG KAN INTE HJÄLPA DIG DÄR.

"Jag vet inte det, herrn", sa Morot. "Jag tror att ni redan har hjälpt mig."

TUSAN.

Döden såg på när Morot hukade sig medan han gick nerför den smala trappan.

VAR VAR JAG NU DÅ...

"Ursäkta mig", sa den rynkige gamle mannen i sängen. "Jag råkar faktiskt vara 107. Jag har inte hela dagen på mig."

AH, JUST DET, HELT RIKTIGT.

Döden vässade sin lie. Det var första gången han hade hjälpt till i en polisundersökning. Men alla hade sitt jobb att göra.

Furir Morot promenerade lugnt omkring i staden. Han hade en Teori. Han hade läst böcker om Teorier. Om man lade ihop alla ledtrådar, fick man en Teori. Allt måste passa ihop.

Det fanns korvar. Korvar måste köpas av någon. Och så fanns det ettöringar. I normalfall betalade bara en enda underavdelning av den mänskliga rasen i ettöringar.

Han gjorde ett besök hos en korvmakare. Han hittade en grupp barn, och småpratade med dem en stund.

Sedan gick han tillbaka till gränden, där furir Nobbs gjort en kritkontur av liket (och färglagt den, och lagt till en pipa och en käpp och träd och buskar i bakgrunden -- han hade redan fått sju öre i sin hjälm). Han lade märke till skräphögen i grändens bortre ända, och satte sig ner på en trasig tunna.

"Ni kan komma ut nu", sa han till världen i stort. "Jag visste inte att det fanns några tomtar kvar."

Skräpet rörde på sig. De marscherade ut -- den kutryggige, kroknäste lille mannen i röd hatt, den perukklädda lilla kvinnan som bar ett ännu mindre spädbarn, den lille polisen, hunden med krås och den väldigt lilla alligatorn.

Furir Morot satt stilla och lyssnade.

"Han tvingade oss", sa den lille mannen. Hans röst var förvånansvärt djup. "Han slog oss allihop, till och med alligatorn. Det var det enda han förstod sig på, att slå på saker med käppar. Och han tog alla pengar som Toby, hunden, fick ihop och söp sig full på dem. Och sen rymde vi och han hann ifatt oss i gränden och började slå på Ellen och barnet och han ramlade och --"

"Vem slog först?", frågade Morot.

"Allihop!"

"Men inte särskilt hårt", sa Morot. "Ni är för små. Ni dödade honom inte. Jag har fått ett mycket trovärdigt vittnesmål om den saken. Så jag gick och tittade på honom en gång till. Han kvävdes till döds. Vad är detta för något?"

Han höll upp en liten läderskiva.

"Det är en swozzle", sa den lille polisen. "Han använde den för att få till rösterna. Han sa att våra inte var lustiga nog."

"Det är så man gör!", sa hon som kallades Ellen.

"Den satt fast i hans hals", sa Morot. "Jag föreslår att ni springer er väg. Så långt bort ni kan."

"Vi tänkte att vi kunde starta ett folkets kooperativ", sa ledartomten.

"Du vet, experimentdrama, gatuteater, sådant. Inte slå varandra med käppar..."

"Gjorde ni det för barn?", sa Morot.

"Han sa att det var ett nytt slags underhållning. Han sa att det skulle bli populärt."

Morot reste sig och kastade swozzlen i skräphögen.

"Det kommer folk aldrig att acceptera", sa han. "Det är inte så man gör."

"Grymhetens teater" skrevs ursprungligen för W.H. Smith-tidningen Bookcase. Den utökade versionen, som återfinns ovan, publicerades senare i foldern för OryCon 15.

Denna version av berättelsen är tillgänglig på nätet genom författarens goda vilja, som bibehåller alla reproduktions- och andra rättigheter till berättelsen. Med hans egna ord: "Jag vill inte se den distribuerad i tryckt form någonstans, men det gör mig inget om folk laddar ner den för sin egen skull."

Översatt av: Patrik

---

---

The L-Space Web is a creation of The L-Space Librarians
This mirror site is maintained by A.H.Davis